Jag Är Ett Hemsökt Hus by Karpaltunnel Lyrics
Har jag lyckats bli osynlig, eller är det bara så det känns?
På något konstigt sätt tycker jag att inget av det låter hemskt
Jag passerade en gammal vän på stan igår och han verkade inte märka mig
Och om jag kände någon sorg över det så dränktes den utav lättnaden
Jag oroas inte av att världen har tappat sin färg, lite underligt kanske
Men det betyder bara att den till sist har hunnit ifatt mig
Det var så jävla länge sen som jag kände för att bara skratta
Jag har fallit samman så många gånger att nu har jag inte några bitar kvar att tappa
Jag attraheras inte av nån, jag vill inte ha det bagage som andra medför
Eller dra med dem i denna oändliga nedåtspiral som jag vandrar nedför
Andras ljus förblindar mina ovana ögon, i min eldstad saknas glöden
Det är lite ironiskt, men ensamheten är det enda sällskap jag behöver
Det är tomheten som gör att jag finner Mars vackrare än Jorden
Och på samma sätt känns det som att månen skiner starkare än solen
Min värld är en myriad av fallgropar och varenda en krossar min svanskota
Jag vill försvinna från allt och gå vilse bland obefolkade barrskogar
Jag är ett hemsökt hus och andarna är väckta
Jag ser aldrig in i folks ögon för jag kan läsa deras tankar och tankarna är hemska
Jag har vant mig vid denna iskalla känsla som aldrig lämnar mitt hjärta
Det kanske vore för mycket begärt, men visst vore det skönt att inte känna till smärta
”Lycka är ett val” sa min farfar medan han spelade munspel
Kanske är jag egocentrisk, men han kan fan inte ha upplevt vad jag har upplevt
Min cynism trots alla medfödda fördelar kanske bara är oresonligt gnällande
I så fall är det väl karma som gör att glädje känns så otroligt främmande
Jag är sysslolös men ändå går det så fort innan natten hinner bli dag
Och det är först då jag går till sängs medan jag avundas alla som inte är jag
Lycka och tillfredställelse rinner av mig, men jag lyckas aldrig få bort mitt lidande
Det är därför jag aldrig vill få barn och sprida den här sorgen vidare
Varför existerar jag? För att fördriva tiden och alltid göra om samma skit?
För att inte vara något annat än en jävla samhällsbörda och parasit?
Jag är så trött på all denna skiten
Det enda som håller mig kvar är att livet måste vara bättre än alternativet
På något konstigt sätt tycker jag att inget av det låter hemskt
Jag passerade en gammal vän på stan igår och han verkade inte märka mig
Och om jag kände någon sorg över det så dränktes den utav lättnaden
Jag oroas inte av att världen har tappat sin färg, lite underligt kanske
Men det betyder bara att den till sist har hunnit ifatt mig
Det var så jävla länge sen som jag kände för att bara skratta
Jag har fallit samman så många gånger att nu har jag inte några bitar kvar att tappa
Jag attraheras inte av nån, jag vill inte ha det bagage som andra medför
Eller dra med dem i denna oändliga nedåtspiral som jag vandrar nedför
Andras ljus förblindar mina ovana ögon, i min eldstad saknas glöden
Det är lite ironiskt, men ensamheten är det enda sällskap jag behöver
Det är tomheten som gör att jag finner Mars vackrare än Jorden
Och på samma sätt känns det som att månen skiner starkare än solen
Min värld är en myriad av fallgropar och varenda en krossar min svanskota
Jag vill försvinna från allt och gå vilse bland obefolkade barrskogar
Jag är ett hemsökt hus och andarna är väckta
Jag ser aldrig in i folks ögon för jag kan läsa deras tankar och tankarna är hemska
Jag har vant mig vid denna iskalla känsla som aldrig lämnar mitt hjärta
Det kanske vore för mycket begärt, men visst vore det skönt att inte känna till smärta
”Lycka är ett val” sa min farfar medan han spelade munspel
Kanske är jag egocentrisk, men han kan fan inte ha upplevt vad jag har upplevt
Min cynism trots alla medfödda fördelar kanske bara är oresonligt gnällande
I så fall är det väl karma som gör att glädje känns så otroligt främmande
Jag är sysslolös men ändå går det så fort innan natten hinner bli dag
Och det är först då jag går till sängs medan jag avundas alla som inte är jag
Lycka och tillfredställelse rinner av mig, men jag lyckas aldrig få bort mitt lidande
Det är därför jag aldrig vill få barn och sprida den här sorgen vidare
Varför existerar jag? För att fördriva tiden och alltid göra om samma skit?
För att inte vara något annat än en jävla samhällsbörda och parasit?
Jag är så trött på all denna skiten
Det enda som håller mig kvar är att livet måste vara bättre än alternativet